Ni vet när tysnaden tar över i telefonen, när det känns som att man inte har något mer att prata om? När du bara sitter och håller telefonen i handen utan att riktigt veta varför? Oftast gör vi det för att vi inte anser att det är dags att säga hejdå, trots att orden inte längre flyter på. Vi är rädda för vad som kommer hända efter att det slutsignalen piper i vårat öra, vi undrar ifall det är över på riktigt. Eller när ni väl har lagt på , kommer du någonsin på dig själv att du fortfarande sitter med mobilen i handen och inte kan slita ögonen ifrån den? Har ni varit med om hur ni efter samtalet kan känna hur era känslor vill börja säga ifrån? Eller känt hur hatet och smärtan börjar sticka i hela kroppen att det känns som att ni vill ta och gräva ut erat egna hjärta? Har ni brottats med er själva om ifall ni ska ringa tillbaka eller inte?

Det har vi alla.

Orden som sas, känslorna som framkallades, livet som förändrades, hjärslagen som slog hårdare, nätter som jag trodde att jag drömde om, småsaker som helt plötsligt blev stora, blickar som brände i själen, läppar som kunde värma, leenden som kunde vända upp & ner på ens värld, händer som kunde läka såren, famnen som kunde ge trygghet. Ord som kunde såra, situationer som kunde orsaka tårar, slag som kunde lämna märken, smärta som kan blockera luften, blickar som kan hata. Rädslan att vara någons allting, till att bli ingenting.

Jag tror vi alla har någon som har orsakat en sådan stor smärta medvetet och lämnat spår efter sig att vi automatisk sjunker till samma nivå och leker med någons hjärta bara för att vi vet att vi kan. Men vi glömmer bort att alla inte är likadana i slutändan, vi ska inte låta någon annan ta emot skit för att vi fick det från någon annan. Utan det är nu vi lever, det är nya tag som gäller oavsett vad som händer i livet runt om oss. Det sägs att om vi föddes i världen älskad och lämnar livet som älskad så spelar det ingen roll vad som händer däremellan - that wrong. För det ger inte oss rätt att springa runt och lämna en massa blödande sår efter oss vart vi än går eller hålla folk på avstånd i flera år.

Jag sitter här i fönstret och ser hur regnet spolar bort allt smuts ner mot brunnen. Det får mig att inse att regn får oss att inse att det inte spelar någon roll var du än sätter dig, du kommer ändå bli blöt. Det spelar ingen roll vart du väljer att gå, dina skor kommer ändå bli blöta. Jag releterar det till livet, till verkligheten. För det fick mig att inse, i samma sekund som regnet öser ner mot fönsterutan att vi kan också välja att göra livet enklare och renare genom att ta bort allt som sänker och sinkar oss som människor. För jag är trött på att behålla kontakten med folk bara för att allt ska verka som om livet aldrig förändrats, jag är trött på att alltid behöva anpassa mig till människor som egentligen traskat ut ur mitt liv för allt för längesen. Därför valde jag att avsluta alla gamla kapitel, bränna upp dom som om dom aldrig existerat. För vissa människor vill jag inte längre förknippas med, jag vill inte att folk för en sekund ska tro att jag en gång har kunnat befinna mig i samma rum med dessa människor som inte längre finns i mitt liv. För jag är trött på att ge folk chanser bara för att bevisa för andra att jag inte stänger ut människor för snabbt. För det här är mitt liv, det är mina känslor & det är mitt hjärta - ingen annans. Jag kan inte klaga över livet idag, därför väljer jag att inte göra det heller men jag vet att gammal aska kan brinna igen & det vill jag inte tillåta. Därför har jag nu för mitt hjärta skull stängt igen vissa böcker och lagt dom längst in på hyllan för att aldrig mer öppna dom. Dock har jag gett det en sista chans för att klara ut alla frågetecken så att jag slipper undra om tio år vad det var som gick fel. Jag har förlåtit dessa människor men jag har inte glömt & det är det som räknas i livet. Att förlåta är enkelt, att älska är enkelt men att släppa taget är svårt. Så därför när vi kommer till den punkten att vi kan släppa taget då vet jag att det är ett tjockt streck stryket över dessa personer. Jag har gjort mitt & det är det som räknas. Jag har försökt ställa saker till rätta, jag har medvetet krossat hjärtan & jag har medvetet själv orsakat en hel del smärta hos mig själv. Men vi alla växer upp,vi alla inser en dag hurdan vi är som människor & får oss en tankeställare - är det här den jag vill vara? Nej det är det faktiskt inte. Jag vill inte längre sätta mig själv i skiten , jag vill inte längre lägga ner tid på fel människor så därför väljer jag faktiskt att börja om nu. Det får ta den tiden det tar, det får svida av alla dessa hål i hjärtat men i slutändan så vet jag att det är värt det. För ingen i det här livet kommer leva ditt liv, utan det är du själv. Det är ingen som behöver se din spegelbild i spegeln utan det är du själv som ska våga möta din egen blick - kom ihåg det.

Där sitter du idag, med en skamsen blick med huvudet ner åt marken. Armarna på bordet så att du inte faller platt rakt ner där vi alla andra trampar. Igår stod du med båda fötterna på jorden med drömmar att vara någonting du inte är - användbar. Fast om sanningen ska fram, så är du lika värdelös som jag. Enda skillnaden mellan mig & dig är att du aldrig kämpat för någonting i ditt liv, du har alltid klarat dig bra nog ändå med allt du pekat på. Verkligheten ser dock ut så här idag, stå där på knä framför mig, be om min hand, be om min förlåtelse & jag kommer spotta dig i ansiktet. För det är försent för dig att få mig att tro på dig, på dina ord & på dina handlingar. Jag har sett vem du egentligen är och svaret är - ingenting. Du tror dig vara så mycket, bara för att du har förnekat allt ont du gjort i världen, mot människor i din omgivning. Men sanningen är att sanningen kommer ikapp en, verkligheten finns där & du kan leva i förnekelse fram tills den dagen du verkligen faller och jag är inte där för att ta emot dig, som jag så många gånger tidigare varit. Då kommer du få se hur det är kämpa sig uppåt, när det inte finns någon som tror på en, när det inte finns någon att luta sig emot. För jag lovar dig, jag kommer inte finnas där. För jag vägrar vara ditt andra handsval, men även ditt förstahandsval.

Det handlar om att kunna viska i någon öra varje natt hur mycket du älskar den & mena det lika mycket varje gång. Att kunna kyssa bort någons sårighet och vara beredd på att kunna bli dränkt på vägen av alla tårar. Att kunna se alla regnbågens färger i någons ögon trots den gråaktiga världen vi lever i. Att kunna brottas med någon och älska förlora bara för att veta att den aldrig vill göra dig illa på riktigt. Det handlar om att vilja tappa bort sig i någons famn & att aldrig hitta ut. ♥

Det känns som att folk sliter mig i stycken, jag ska vara överallt och jag ska finnas till hands när det behagar folk. Det känns som att folk kräver så mycket utav mig, vilket får mig att känna mig misslyckad för att jag inte kan göra allting som förväntas av mig. Folk har en tendens till att överskatta mig, bara för att dom vet att jag alltid har kunnat göra allt jag vill i mitt liv, att jag kan kämpa med både tårar och svett men att jag fortfarande klarar av det. Men vad händer när jag inte orkar mer då? Vad händer när jag inte längre vill finnas där för er alla, eller stå där och le varje dag bara för att jag alltid ska vara den som står när alla andra faller? Jag är inte mer än mänsklig, jag kan också ge upp - för det är sånt vi människor gör. För ibland ska man faktiskt ta den chansen att ge upp när man har den, annars gräver man bara en djupare grop för sig själv. Jag kan också erkänna att jag inte klarar av någonting, just för att jag inte har kraften till. Det gör mig inte till en sämre människa, eller till en förlorare. Utan det är bara det att ni är vana, att jag aldrig visar mina svagheter, att jag aldrig visar när någonting går fel, eller att jag inte orkar mer. Nu kan ni få ställa er frågan, varför? För jag gör det själv ibland. Jag har allting jag kan önska mig i det här livet, med handen på hjärtat. Jag har en utbildning som jag velat gå sedan barnsben, jag har en egen lägenhet, min egna ekonomi , jag har precis fått jobb, jag har världens bästa relation till familjen, jag har kärleken väntandes runt hörnet & jag har vänner jag äntligen kan peka på. Så vad är det som fattas? Vad är det som får mig att ge upp? Jag vet inte. Jag önskar att jag visste svaret, men det bevisar egentligen bara att det inte spelar någon roll ifall vi har allt som behövs i livet, ifall vi inte har det vi vill. Min uppgift blir att ta reda på vad det är jag vill ha i mitt liv som jag inte har, vilket kommer bli svårt då jag kan tycka att jag har allt. Men varför har jag då den tendensen att förstöra för mig själv ju mer lycklig jag är? Varför kan jag inte ta vara på chanserna jag får i livet? Varför kan jag inte ha motivationen i livet att enda anledningen att jag står där jag står idag, är för att jag är jag. Varför räcker inte detta? Varför räcker inte jag?

Missförstå mig inte nu, men det har disskuterats länge & i många olika sammanhang både bland vuxna och ungdomar att en människa som kommer från en trasig familj, som har en trasig barndom, inga vänner att peka på - luta sig på, som aldrig riktigt känt sig älskade utan bara i vägen eller aldrig haft ett riktigt hem som dom kan kalla hem - går fel väg i livet. Att dom blir trasig, är inte mer än förståeligt men det är fel att säga att alla är dåliga.

För det finns dom som strävar efter att bevisa motsatsen för världen, som vill vara bättre än människorna som funnits i derats liv. Dom vill inte svika folk just för att dom vet hur det är att inte känna sig trygg någonstans. Det betyder inte att bara för att du sorgligt nog har en mamma som är alkolist och en pappa som aldrig är hemma, att du blir en lika dålig far när du blir stor. Det finns tyvärr dom fallen där det blir så, eller där ungdomarna väljer att dölja smärtan genom att göra vad dom vill, kallhjärtat. Men vi glömmer bort alla dom andra, som väljer att kämpa ändå - som väljer att förlåta, som väljer att älska, som väljer att leva.

Jag kommer alltid beundra dessa människor, för jag står fortfarande fast vid att livets framgångar föds up livets nedgångar men jämför våra nedgångar & dessa människor nedgångar? Det är helt fantastikt vilken kämparglöd det finns hos vissa, hur mycket kärlek folk väljer att ge trots att dom aldrig fått det själva.

Respekt & kärlek till er.