Det känns som att folk sliter mig i stycken, jag ska vara överallt och jag ska finnas till hands när det behagar folk. Det känns som att folk kräver så mycket utav mig, vilket får mig att känna mig misslyckad för att jag inte kan göra allting som förväntas av mig. Folk har en tendens till att överskatta mig, bara för att dom vet att jag alltid har kunnat göra allt jag vill i mitt liv, att jag kan kämpa med både tårar och svett men att jag fortfarande klarar av det. Men vad händer när jag inte orkar mer då? Vad händer när jag inte längre vill finnas där för er alla, eller stå där och le varje dag bara för att jag alltid ska vara den som står när alla andra faller? Jag är inte mer än mänsklig, jag kan också ge upp - för det är sånt vi människor gör. För ibland ska man faktiskt ta den chansen att ge upp när man har den, annars gräver man bara en djupare grop för sig själv. Jag kan också erkänna att jag inte klarar av någonting, just för att jag inte har kraften till. Det gör mig inte till en sämre människa, eller till en förlorare. Utan det är bara det att ni är vana, att jag aldrig visar mina svagheter, att jag aldrig visar när någonting går fel, eller att jag inte orkar mer. Nu kan ni få ställa er frågan, varför? För jag gör det själv ibland. Jag har allting jag kan önska mig i det här livet, med handen på hjärtat. Jag har en utbildning som jag velat gå sedan barnsben, jag har en egen lägenhet, min egna ekonomi , jag har precis fått jobb, jag har världens bästa relation till familjen, jag har kärleken väntandes runt hörnet & jag har vänner jag äntligen kan peka på. Så vad är det som fattas? Vad är det som får mig att ge upp? Jag vet inte. Jag önskar att jag visste svaret, men det bevisar egentligen bara att det inte spelar någon roll ifall vi har allt som behövs i livet, ifall vi inte har det vi vill. Min uppgift blir att ta reda på vad det är jag vill ha i mitt liv som jag inte har, vilket kommer bli svårt då jag kan tycka att jag har allt. Men varför har jag då den tendensen att förstöra för mig själv ju mer lycklig jag är? Varför kan jag inte ta vara på chanserna jag får i livet? Varför kan jag inte ha motivationen i livet att enda anledningen att jag står där jag står idag, är för att jag är jag. Varför räcker inte detta? Varför räcker inte jag?

Missförstå mig inte nu, men det har disskuterats länge & i många olika sammanhang både bland vuxna och ungdomar att en människa som kommer från en trasig familj, som har en trasig barndom, inga vänner att peka på - luta sig på, som aldrig riktigt känt sig älskade utan bara i vägen eller aldrig haft ett riktigt hem som dom kan kalla hem - går fel väg i livet. Att dom blir trasig, är inte mer än förståeligt men det är fel att säga att alla är dåliga.

För det finns dom som strävar efter att bevisa motsatsen för världen, som vill vara bättre än människorna som funnits i derats liv. Dom vill inte svika folk just för att dom vet hur det är att inte känna sig trygg någonstans. Det betyder inte att bara för att du sorgligt nog har en mamma som är alkolist och en pappa som aldrig är hemma, att du blir en lika dålig far när du blir stor. Det finns tyvärr dom fallen där det blir så, eller där ungdomarna väljer att dölja smärtan genom att göra vad dom vill, kallhjärtat. Men vi glömmer bort alla dom andra, som väljer att kämpa ändå - som väljer att förlåta, som väljer att älska, som väljer att leva.

Jag kommer alltid beundra dessa människor, för jag står fortfarande fast vid att livets framgångar föds up livets nedgångar men jämför våra nedgångar & dessa människor nedgångar? Det är helt fantastikt vilken kämparglöd det finns hos vissa, hur mycket kärlek folk väljer att ge trots att dom aldrig fått det själva.

Respekt & kärlek till er.