Ni vet när tysnaden tar över i telefonen, när det känns som att man inte har något mer att prata om? När du bara sitter och håller telefonen i handen utan att riktigt veta varför? Oftast gör vi det för att vi inte anser att det är dags att säga hejdå, trots att orden inte längre flyter på. Vi är rädda för vad som kommer hända efter att det slutsignalen piper i vårat öra, vi undrar ifall det är över på riktigt. Eller när ni väl har lagt på , kommer du någonsin på dig själv att du fortfarande sitter med mobilen i handen och inte kan slita ögonen ifrån den? Har ni varit med om hur ni efter samtalet kan känna hur era känslor vill börja säga ifrån? Eller känt hur hatet och smärtan börjar sticka i hela kroppen att det känns som att ni vill ta och gräva ut erat egna hjärta? Har ni brottats med er själva om ifall ni ska ringa tillbaka eller inte?

Det har vi alla.

Orden som sas, känslorna som framkallades, livet som förändrades, hjärslagen som slog hårdare, nätter som jag trodde att jag drömde om, småsaker som helt plötsligt blev stora, blickar som brände i själen, läppar som kunde värma, leenden som kunde vända upp & ner på ens värld, händer som kunde läka såren, famnen som kunde ge trygghet. Ord som kunde såra, situationer som kunde orsaka tårar, slag som kunde lämna märken, smärta som kan blockera luften, blickar som kan hata. Rädslan att vara någons allting, till att bli ingenting.

Jag tror vi alla har någon som har orsakat en sådan stor smärta medvetet och lämnat spår efter sig att vi automatisk sjunker till samma nivå och leker med någons hjärta bara för att vi vet att vi kan. Men vi glömmer bort att alla inte är likadana i slutändan, vi ska inte låta någon annan ta emot skit för att vi fick det från någon annan. Utan det är nu vi lever, det är nya tag som gäller oavsett vad som händer i livet runt om oss. Det sägs att om vi föddes i världen älskad och lämnar livet som älskad så spelar det ingen roll vad som händer däremellan - that wrong. För det ger inte oss rätt att springa runt och lämna en massa blödande sår efter oss vart vi än går eller hålla folk på avstånd i flera år.