Det känns som att folk sliter mig i stycken, jag ska vara överallt och jag ska finnas till hands när det behagar folk. Det känns som att folk kräver så mycket utav mig, vilket får mig att känna mig misslyckad för att jag inte kan göra allting som förväntas av mig. Folk har en tendens till att överskatta mig, bara för att dom vet att jag alltid har kunnat göra allt jag vill i mitt liv, att jag kan kämpa med både tårar och svett men att jag fortfarande klarar av det. Men vad händer när jag inte orkar mer då? Vad händer när jag inte längre vill finnas där för er alla, eller stå där och le varje dag bara för att jag alltid ska vara den som står när alla andra faller? Jag är inte mer än mänsklig, jag kan också ge upp - för det är sånt vi människor gör. För ibland ska man faktiskt ta den chansen att ge upp när man har den, annars gräver man bara en djupare grop för sig själv. Jag kan också erkänna att jag inte klarar av någonting, just för att jag inte har kraften till. Det gör mig inte till en sämre människa, eller till en förlorare. Utan det är bara det att ni är vana, att jag aldrig visar mina svagheter, att jag aldrig visar när någonting går fel, eller att jag inte orkar mer. Nu kan ni få ställa er frågan, varför? För jag gör det själv ibland. Jag har allting jag kan önska mig i det här livet, med handen på hjärtat. Jag har en utbildning som jag velat gå sedan barnsben, jag har en egen lägenhet, min egna ekonomi , jag har precis fått jobb, jag har världens bästa relation till familjen, jag har kärleken väntandes runt hörnet & jag har vänner jag äntligen kan peka på. Så vad är det som fattas? Vad är det som får mig att ge upp? Jag vet inte. Jag önskar att jag visste svaret, men det bevisar egentligen bara att det inte spelar någon roll ifall vi har allt som behövs i livet, ifall vi inte har det vi vill. Min uppgift blir att ta reda på vad det är jag vill ha i mitt liv som jag inte har, vilket kommer bli svårt då jag kan tycka att jag har allt. Men varför har jag då den tendensen att förstöra för mig själv ju mer lycklig jag är? Varför kan jag inte ta vara på chanserna jag får i livet? Varför kan jag inte ha motivationen i livet att enda anledningen att jag står där jag står idag, är för att jag är jag. Varför räcker inte detta? Varför räcker inte jag?

 

bullshitz

3 november 2011 19:15

Jag känner igen mig själv i dig.
Jag tror att du måste lära dig att ta mer tid för bara dig, du kommer i första hand.
Du ska må bra i första hand, sen kommer alla andra. Tar du tid för dig själv så kommer du att klättra upp igen. Det är inte konstigt att du är orkeslös och är trött på att göra saker för alla..
Ta en kväll, stäng av omvärlden. Ta det fot bad eller en kopp te och kolla på din favorit film. Vad vet jag, men något som bara är ägnat till dig. Något som du tycker om. Egentid måste alla människor ha för att bli starkare. Som du bara gör för dig och ingen annan!
Kämpa på!!
Peace

eddiie

7 november 2011 01:49

Älskvärt att se vad du skriver. Tack kära du! Det är så sant, varenda ord du skriver. Tar man inte hand om sig själv, vem ska man då ta hand om? Jag är bara så trött på att ge och ge men aldrig få någonting, ändå är jag inte en krävande människa - det handlar om små saker. Folk uttnytjar en för mycket i denna värld & jag finner det så tragiskt, så respektlöst.

Tack!

 

Linda

4 november 2011 17:16

Jag känner mycket igen mig i texten. Jag har en jobbig uppväxt. Mina föräldrar litar inte på mig & jag får inte göra vad jag vill. Mina vänner vill att jag skall vara mera med dem, men de är inte så enkelt, så mamma och pappa inte litar på mig att jag är med dem. De tror alltid att jag är hos vusna människor. Men jag vet attjag har bättre kontakt med andra människor. Jag har ingen bra kontakt alls med mina föräldrar. Jag vill inte och jag vågar inte berätta för dem hur jag egentligen känner och mår.

http://lindaishere.bloggplatsen.se

eddiie

7 november 2011 01:46

Gumman. Familjen är a & o i grund och botten. Relationen till dom betyder oerhört mycket i livet, för det påverkar oss alla på alla sätt. Hur dina föräldrar än må vara, prata med dom - kommunikationen är lösningen på alla problem i världen. Man måste även våga, ta tag i dom , sätt dig ner & prata. Var inte rak på sak och säga att du vill ha si och så, utan kompromissa med dom, få dom att lita på dig. Man måste vara värd någons förtroende, och om man har missbrukat det så är det svårt att bygga upp det - men det går! En dag i taget, en känsla per dag, så kommer det gå bra. Jag håller tummarna för dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ni vet när tysnaden tar över i telefonen, när det känns som att man inte har något mer att prata om? När du bara sitter och håller telefonen i handen utan att riktigt veta varför? Oftast gör vi det för att vi inte anser att det är dags att säga hejdå...

Orden som sas, känslorna som framkallades, livet som förändrades, hjärslagen som slog hårdare, nätter som jag trodde att jag drömde om, småsaker som helt plötsligt blev stora, blickar som brände i själen, läppar som kunde värma, leenden som kunde vän...

Jag tror vi alla har någon som har orsakat en sådan stor smärta medvetet och lämnat spår efter sig att vi automatisk sjunker till samma nivå och leker med någons hjärta bara för att vi vet att vi kan. Men vi glömmer bort att alla inte är likadana i s...

Jag sitter här i fönstret och ser hur regnet spolar bort allt smuts ner mot brunnen. Det får mig att inse att regn får oss att inse att det inte spelar någon roll var du än sätter dig, du kommer ändå bli blöt. Det spelar ingen roll vart du väljer att...

Där sitter du idag, med en skamsen blick med huvudet ner åt marken. Armarna på bordet så att du inte faller platt rakt ner där vi alla andra trampar. Igår stod du med båda fötterna på jorden med drömmar att vara någonting du inte är - användbar. Fast...